Mot Algeriet inshallah

I morgon åker jag till Algeriet igen inshallah. Packningen står mer eller mindre klar, lägenheten är städad och i ordning och nu är det bara mer eller mindre att vänta.

Jag vet inte om jag kommer ha möjlighet att uppdatera bloggen under resan. Om inte så är jag tillbaka om sju veckor inshallah.

Kram och salaam

Folkpartiet - med makten att diskriminera

För en dryg vecka sedan såg jag ett inslag om de femtiosex åtgärder som lanserats av alliansen med anledningar Sveriges jämställdhetsarbete. Där var flera bra idéer och förslag, något som dock helt skymdes av det inslag jag såg. Dels för att Sara Mohamed fick uppta TV-tid, vilket jag tycker är skamligt efter hennes tidigare medial utbrott som jag upplever banala. Dels för att man återigen diskuterade ett slöjförbud riktat mot barn.

I samband med Nyamko Sabunis publikation “Flickorna vi sviker” hade jag en debatt med henne via e-post angående flera av de frågor hon lyfte. Därför var jag inte alls förvånad över att höra att Sabuni återigen var på krigsstigen, eller som hon själv nog skulle uttrycka det, i kamp för barns rättigheter.

Det jag dock började fundera på var hur det är möjligt att förbjuda bärandet av religiösa symboler (oavsett vilka) i ett land där religionsfrihet råder. Vi har trots allt förbud mot diskriminering mot den som vill praktisera sin tro. I och för sig var det inte tal om alla religiösa symboler utan specifikt slöjan, men jag menar att en sådan lag inte skulle vara möjlig på grund av de diskriminerande tendenser som en sådan lag skulle förmedla.

Så jag formulerade ett brev och sände detta till Sveriges största partier för att höra vad partierna egentligen säger om barns fri- och rättigheter till religiös praktik. Miljöpartiet svarade snabbt att dem inte alls ville medverka till ett förbud av slöjan. Kristdemokraterna likaså och menade dessutom att det inte alls var tal om ett förbud av slöjan inom ramen för de 56 åtgärderna och att detta var ett medial missförstånd.

Sedan fick jag ett mail av folkpartiet som jag här låter mina läsare ta del av.

Hej,
Tack för ditt brev.
Vårt samhälle är baserat på vissa gemensamma grundläggande värderingar; demokrati, rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter. Däri ingår naturligtvis religionsfrihet. Utgångspunkten är naturligtvis också att alla föräldrar vill sina barns bästa och att föräldrar gör och vill göra det man tror är bäst för sina barn.

Men så är det inte alltid och just när det gäller barn så anser vi att staten ska se till att barns rättigheter tillgodoses. Exempelvis ska de få en allsidig undervisning som skollagen föreskriver. Det innebär att alla barn ska få den undervisning skolplanen anger, det innefattar också moment som inte alla religioner/kurlurer tycker är nödvändigt för tex flickor. Idag är det tex så att vissa flickor inte får delta i undervisning om samlevnadskunskap, simundervisning eller annan gymnastik. Problem med simundervisningen kan bland annat motiveras med att man inte kan ha slöja i vattnet. Enligt lagen har alla barn rätt till denna undervisning och i vissa fall så får man nog säga att lagen står över föräldrarnas vilja.

Visst är det som du säger svårt att avgöra om barn är förtryckta eller använder slöja frivilligt. Vi anser att barn har rätt att vara barn, och när de vuxit upp och fått en allsidig undervisning och information om sina rättigheter och kan ta beslut för sin egen räkning då får de också göra det. Men barn är barn och de är ju omyndiga just därför att vi demokratiskt beslutat att omyndiga behöver hjälp med att ta svåra beslut för egen räkning. Varför skulle inte detta gälla vissa moment men inte andra?

Vi anser således inte att staten ska göra bedömningar av vuxna individers val men vi tycker att staten ska ta ett ansvar för att alla barns rättigheter tas tillvara.

Vänligen Karin Flordal

Det jag reagerar över är att Folkpartiet menar att barn inte kan fatta egna beslut, att föräldrar kan tvinga till religiös praktik och att det är statens uppgift att skydda dessa barn. Jag blir mållös, är detta bilden Folkpartiet har av sina väljare?

Vidare måste vi då ställa oss frågan, om nu barn i slöja kan vara tvingade, kan då även kristna barn vara tvingade till religiös praktik? Om vi utgår från detta blir plötsligt konfirmationen och bärandet av guldkorset om halsen handlingar som är högst tvivelaktiga. Och hur ska staten kontrollera detta religiösa utövande då kyrkan och staten nu inte längre är en enhet? Antagligen inte alls.

Och i detta börjar jag mitt i alltihopa känna att handlar detta kanske om den synliga religiösa praktiken snarare än skyddandet av barns rättigheter? Om så är fallet talar vi ju faktiskt om en indirekt form av diskriminering och fascism förklädd i vältaliga tankar om gruppens rättigheter. Så var även fallet under apartheidregimen i Sydafrika där man menade att afrikaner skulle få leva i sina traditionella stamsamhällen för att “det var bäst för dem”. Är det alltså så att barnen inte ska få vara muslimer, i alla fall inte synliga muslimer, “för att det inte är bäst för dem”? Det kan verka banalt men återigen, är det inte min rätt att välja och kan staten veta om och vad jag har valt, oavsett min ålder? Räcker det för Folkpartiet att konstatera att det är svårt att avgöra om någon är förtryckt eller inte så då är det bättre att förutsätta att alla är det? Är det inte så fördomar startar? Vi möter någon som är på ett visst sätt och sedan är alla andra i den kontexten eller gruppen precis likadana. Resonemanget skriker generalisering och stereotypisering.

Slutligen vill jag också mena att slöjan som ett hinder för vissa aktiviteter är ett rent skämt. Om flickor hade erbjudits möjligheten till idrott utan pojkars och mäns närvaro finns där inget som hindrar att flickor idrottar, definitivt inte slöjan som de i detta fall hade kunnat ta av. Kanske är det här snarare frågan om vilka möjligheter dessa barn får och vilka gränser skolan sätter upp.

Namngivandet - en riskabel process

I Sudan har en kvinna från Storbrittanien dömts till fängelse och sedan utvisning på gund av att hon smädat islam. Detta gjorde hon genom att låta barnen i en skolklass döpa klassens nalle till Mohammed.

Jag kan hålla med om att det är ganska okänsligt att döpa en nalle efter vår profet. Han (saw) står onekligen i högre betydelse än så och borde förtjäna all vår respektkt.
Trots detta rynkar jag lite på pannan och funderar en gång till. Varför har man, om man anser att religiösa väderingar är grundläggande i utbildandet av barn, accepterat en icke muslim som lärare för klassen. Det är ju knappast så att hon är denna kvinna kommer försvara islam och profeten (saw) då hon inte heller erkänenr islam som sin tro. Borde det därför inte varit bättre med en lärare som är muslim som inte bara lär barnen kärnämnen utan också kan dra parallerller till islam och lära barnen vilken respekt vi bör hysa för vår religion?

Någonstans tycker jag att skolan som helhet och även föräldrarna på många sätt får skylla sig själva för att ha tillsatt denna kvinna som lärare. Dessutom bör vi minnas att avsikten är grunden i islam och frågan är om hon verkligen hade avsikt att förolämpa någon. Jag tror verkligen inte det. Snarare tror jag att barnen fick fria händer i sitt val av namn och i den kontext de befinner sig har namnet Mohammed en vacker betydelse. Kanske valde barnen bara vad de ansåg vara bäst under ledning av någon som inte visste bättre. Är det verkligen något som förtjänar fängelse?

Efter Ramadan och Eid al-fitr

Ramadan är över och Eid al-fitr firad. Det var en stillsam med trevlig helg, middag med goda vänner och lugn. Efter det har jag dock fått en ordentlig förkylning och därav har här varit aningen tyst igen.

Men jag återkommer så småningom, efter drickande av ingefärste och snytande av snor blir det förhoppnignsvis lite skrivande av igen, inshallah.

Protester mot vågat artisteri

I Koranen uppmanas muslimer i upprepade verser att protestera mot de som sprider sedefördärv på jorden. Därför blir jag glad när jag läser detta att muslimer protesterar mot att artister ska få uppträda lättklädda i Malaysia.
För många icke-muslimer kan detta säkert framstå som både irriterande och onödigt. Många artister och stjärnor gör ju sig en karriär på en viss stil och ett visst utseende. Men om man tänker efter något är det hela egentligen ganska självklart.
Muslimer uppmanas av sin Herre att inte lockas till dåliga handlingar av något slag. Att titta på andra människor med avundsjuka såväl som lust tillhör denna kategori. Därför blir det också naturligt att muslimer gör allt för att i största möjliga utsträckning hålla världen - eller i alla fall sin direkta omgivning - fri från de saker som kan påverka en negativt och leda en på fel väg. Det är däför jag är glad att man kritiserar nakenhet och utvikningsbeteende i offentligheten, det borde helt klart göras mer frekvent.

Friend to Burma? Are you now?

Under de senaste dagarna har munkarnas protester i Burma genom medier kommit att påverka resten av världen. Inför fredagen utlystes att man skulel bidra till protesten genom att bära röda tröjor och både i nyhetssändningar och underhållningstv under fredagskvällen kunde man skåda att dessa röster hade blivit hörda.

Även jag fick ett sms på torsdagen där det stod "For our brave friends in Burma, wear a red shirt on friday the 28th". Då jag läste detta sms för min syster ställde vi oss båda undrade till: Vem är dessa våra vänner i Burma?

Burma har varit en stat styrd av militären under en mycket lång period och är knappast information som är ny för någon. På en fest för några år sedan berättade en unga kvinna om de otäcka upplevelser hon själv haft där under en resa. Hon menade att vem som helst som satte fot i Burma direkt insåg att det var något som inte stämde.

Så hur kommer det sig att världen ofta agerar precis såhär, att vi bryr oss först då saker når sitt klimax och att vi är beredda att hjälpa och stötta andra först då dem själva har startat sin revolution. För inte är det så att denna typen av händelser är unika. Varje dag utsätts människor för våld, kränkningar och hot. De lever i skuggan av ständig terror och måste klara av sitt vardagsliv vid sidan av pågående krig. Ändå är det få av dessa människor som vet att dom har vänner i Sverige eller i övriga världen. Snarare är dem utlämnade åt sig själva och sitt öde.

Säger man inte att vänskap är att vara där i vått och torrt? Att vara klippan att luta sig mot då det blåser? Det är i alla fall så jag tolkar vänskap och jag uppmanar därför alla att om ni bryr er dagar som denna, då människor i Burma behöver stöd, bry er då också om tre månader när Burmas politik inte längre är nyheter på förstasidan. Lägg då ner er tid och era möjligheter på att ge åt andra av det som ni själva fått och tacka för att det ni har givits. Det är så riktiga vänner gör.

Att legalisera polygami för individens valfrihet

I den alltmer liberala debatten om sociala relationer har polygami varit en av de förhållandeformer som debatterats kraftigt. Ska månggifte införas i Sverige och kan det fungera både juridiskt och praktiskt?

I Islam tillåts polygami för män. En man kan ha totalt fyra hustrur, vilket anges i Koranen:

Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men begränsa er till en om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller vänd er till någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet. 4:3

Vidare står det:

Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor för en så tydliga uttryck att ni lämnar den andra i ovisshet om vad ni känner för henne. 4:129

Med andra ord finns det helt naturligt ett utrymme för polygami i samhället så som det beskrivs av Allah. Min fråga blir dock om det är en levnadsform som lämpar sig för alla.

Sedan jag själv blev muslim har jag stött och blött denna fråga inom mig, inte minst för att man som kvinna ofta hamnar i diskussioner om ämnet. Kan jag tänka mig att bli andrahustru? Kan det inte vara befriande att ha en medsyster vid sin sida och att man kan hjälpas åt i de vardagliga sysslorna?

Självklart tycker jag att månggifte ska legaliseras i Sverige utifrån det faktum att Islam tillåter polygami och att det därför också är tydligt att det är fullt möjligt att få en sådan familjebildning att fungera. Men nej, jag kan inte tänka mig in i situationen.

Jag har växt upp i ett samhälle där tvåsamheten minst sagt är central. I allt från reklambudskap till kärnfamiljsideal överöses vi med bilden av att vara två. Och detta är knappast unikt för en svensk eller europeisk kultur. Snarare är tvåsamhetens budskap mer eller mindre ett internationellt sådant. Och ärligt talat tror jag - och vill tro - på en kärlek, repsekt och ömmhet mellan två individer. Jag kan inte föreställa mig att dela min man med någon annan, varken på ett känslmässigt eller intimt plan. De vi delar är för oss och jag kan inte ens föreställa mig en situation där min man är med sin andra hustru, trots att det är en av hans religiösa rättigheter.

Kanske har jag skapat denna bild av polygami för att jag aldrig sett bevis för att det fungerar. Min makes moster har varit andrahustru och är nu änka. Efter att maken dog har barnen till den första hustrun misshandlat både andrahustrun och hennes barn och utsätter henne för allehanda problem. I andra fall finns där systrar vars män gifter sig med en andra hustru utan den förstas vetskap. Och i flera fall, både på tv och i mitt eget liv, har jag sett systrar som accepterat att deras make har flera fruar men själva efter detta blivit lidande av depression och har utvecklat ett dåligt självförtroende och en apati inför livet i allmänhet.

Månggiftet är dock en mannens rättighet i islam men gör vi alltid bäst i att uttnytja de rättigheter vi har? Eller skadar vi genom detta kanske andra i vår omgivning? Jag tror att Allah är förlåtande och ständigt barmhärtig, han vet vad som är bäst för oss, var och en. Därför tror jag att en legalisering ska vara till för de individer som tror på de vinster man kan göra i den polygama relationen och som känner sig berikade och nöjda i en sådan situation.

Dock vill jag citera Mostafa Maleakah då han skriver för islamguiden.se

"Polygami varken krävs eller uppmuntras, men är helt enkelt tillåten med villkor. Koranen är den enda uppenbarade skrift som uttryckligen begränsade polygami och inte uppmuntrade dess utövande, genom att införa strama villkor."

Med andra ord måste vi införa en valfrihet för människor där man kan få ett samhälle att fungera på alla de villkor som existerar utan att fördöma och förneka människors val och livsvägar. Kanske kommer även jag en dag att önska mig ett polygamt äktenskap och se det som den bästa lösningen för mig och min partner. Just nu känns det oerhört avlägset och otänkbart men endast Allah vet.