Protester mot vågat artisteri

I Koranen uppmanas muslimer i upprepade verser att protestera mot de som sprider sedefördärv på jorden. Därför blir jag glad när jag läser detta att muslimer protesterar mot att artister ska få uppträda lättklädda i Malaysia.
För många icke-muslimer kan detta säkert framstå som både irriterande och onödigt. Många artister och stjärnor gör ju sig en karriär på en viss stil och ett visst utseende. Men om man tänker efter något är det hela egentligen ganska självklart.
Muslimer uppmanas av sin Herre att inte lockas till dåliga handlingar av något slag. Att titta på andra människor med avundsjuka såväl som lust tillhör denna kategori. Därför blir det också naturligt att muslimer gör allt för att i största möjliga utsträckning hålla världen - eller i alla fall sin direkta omgivning - fri från de saker som kan påverka en negativt och leda en på fel väg. Det är däför jag är glad att man kritiserar nakenhet och utvikningsbeteende i offentligheten, det borde helt klart göras mer frekvent.

Friend to Burma? Are you now?

Under de senaste dagarna har munkarnas protester i Burma genom medier kommit att påverka resten av världen. Inför fredagen utlystes att man skulel bidra till protesten genom att bära röda tröjor och både i nyhetssändningar och underhållningstv under fredagskvällen kunde man skåda att dessa röster hade blivit hörda.

Även jag fick ett sms på torsdagen där det stod "For our brave friends in Burma, wear a red shirt on friday the 28th". Då jag läste detta sms för min syster ställde vi oss båda undrade till: Vem är dessa våra vänner i Burma?

Burma har varit en stat styrd av militären under en mycket lång period och är knappast information som är ny för någon. På en fest för några år sedan berättade en unga kvinna om de otäcka upplevelser hon själv haft där under en resa. Hon menade att vem som helst som satte fot i Burma direkt insåg att det var något som inte stämde.

Så hur kommer det sig att världen ofta agerar precis såhär, att vi bryr oss först då saker når sitt klimax och att vi är beredda att hjälpa och stötta andra först då dem själva har startat sin revolution. För inte är det så att denna typen av händelser är unika. Varje dag utsätts människor för våld, kränkningar och hot. De lever i skuggan av ständig terror och måste klara av sitt vardagsliv vid sidan av pågående krig. Ändå är det få av dessa människor som vet att dom har vänner i Sverige eller i övriga världen. Snarare är dem utlämnade åt sig själva och sitt öde.

Säger man inte att vänskap är att vara där i vått och torrt? Att vara klippan att luta sig mot då det blåser? Det är i alla fall så jag tolkar vänskap och jag uppmanar därför alla att om ni bryr er dagar som denna, då människor i Burma behöver stöd, bry er då också om tre månader när Burmas politik inte längre är nyheter på förstasidan. Lägg då ner er tid och era möjligheter på att ge åt andra av det som ni själva fått och tacka för att det ni har givits. Det är så riktiga vänner gör.

Att legalisera polygami för individens valfrihet

I den alltmer liberala debatten om sociala relationer har polygami varit en av de förhållandeformer som debatterats kraftigt. Ska månggifte införas i Sverige och kan det fungera både juridiskt och praktiskt?

I Islam tillåts polygami för män. En man kan ha totalt fyra hustrur, vilket anges i Koranen:

Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men begränsa er till en om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller vänd er till någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet. 4:3

Vidare står det:

Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor för en så tydliga uttryck att ni lämnar den andra i ovisshet om vad ni känner för henne. 4:129

Med andra ord finns det helt naturligt ett utrymme för polygami i samhället så som det beskrivs av Allah. Min fråga blir dock om det är en levnadsform som lämpar sig för alla.

Sedan jag själv blev muslim har jag stött och blött denna fråga inom mig, inte minst för att man som kvinna ofta hamnar i diskussioner om ämnet. Kan jag tänka mig att bli andrahustru? Kan det inte vara befriande att ha en medsyster vid sin sida och att man kan hjälpas åt i de vardagliga sysslorna?

Självklart tycker jag att månggifte ska legaliseras i Sverige utifrån det faktum att Islam tillåter polygami och att det därför också är tydligt att det är fullt möjligt att få en sådan familjebildning att fungera. Men nej, jag kan inte tänka mig in i situationen.

Jag har växt upp i ett samhälle där tvåsamheten minst sagt är central. I allt från reklambudskap till kärnfamiljsideal överöses vi med bilden av att vara två. Och detta är knappast unikt för en svensk eller europeisk kultur. Snarare är tvåsamhetens budskap mer eller mindre ett internationellt sådant. Och ärligt talat tror jag - och vill tro - på en kärlek, repsekt och ömmhet mellan två individer. Jag kan inte föreställa mig att dela min man med någon annan, varken på ett känslmässigt eller intimt plan. De vi delar är för oss och jag kan inte ens föreställa mig en situation där min man är med sin andra hustru, trots att det är en av hans religiösa rättigheter.

Kanske har jag skapat denna bild av polygami för att jag aldrig sett bevis för att det fungerar. Min makes moster har varit andrahustru och är nu änka. Efter att maken dog har barnen till den första hustrun misshandlat både andrahustrun och hennes barn och utsätter henne för allehanda problem. I andra fall finns där systrar vars män gifter sig med en andra hustru utan den förstas vetskap. Och i flera fall, både på tv och i mitt eget liv, har jag sett systrar som accepterat att deras make har flera fruar men själva efter detta blivit lidande av depression och har utvecklat ett dåligt självförtroende och en apati inför livet i allmänhet.

Månggiftet är dock en mannens rättighet i islam men gör vi alltid bäst i att uttnytja de rättigheter vi har? Eller skadar vi genom detta kanske andra i vår omgivning? Jag tror att Allah är förlåtande och ständigt barmhärtig, han vet vad som är bäst för oss, var och en. Därför tror jag att en legalisering ska vara till för de individer som tror på de vinster man kan göra i den polygama relationen och som känner sig berikade och nöjda i en sådan situation.

Dock vill jag citera Mostafa Maleakah då han skriver för islamguiden.se

"Polygami varken krävs eller uppmuntras, men är helt enkelt tillåten med villkor. Koranen är den enda uppenbarade skrift som uttryckligen begränsade polygami och inte uppmuntrade dess utövande, genom att införa strama villkor."

Med andra ord måste vi införa en valfrihet för människor där man kan få ett samhälle att fungera på alla de villkor som existerar utan att fördöma och förneka människors val och livsvägar. Kanske kommer även jag en dag att önska mig ett polygamt äktenskap och se det som den bästa lösningen för mig och min partner. Just nu känns det oerhört avlägset och otänkbart men endast Allah vet.

Ramadan - inte bara frosseri och festligheter

Ramadan förknippas i svenska medier framförallt med mat. Ofta intervjuas muslimer och får berätta med vem dem bryter fastan och vad som serveras till iftar. Och även om maten är betydelsefull och kanske också får ta lite mer tid än vanligt så är det knappast den som ska stå i centrum.

Snarare ska Ramadan vara en månad av religiös eftertänksamhet. Att läsa Koranen och fördjupa sig i dess innebörd är en av de viktigaste aspekterna för de flesta muslimer. Och många av oss ber mer än vanligt, framförallt under natten, då en av de viktigaste sakerna under månaden är att söka Allahs (swt) förlåtelse. På grund av detta är det viktigt att försöka hålla sig lugn och tålmodig och att avhålla sig från negativa tankar och beteenden.

Ramadan är också en månad för givmildhet och vänskap. Att bjuda in människor till iftar innebär inte bara att bjuda på mat men att dela sin mat med andra och att be tillsammans. Och att skänka av det man själv har förunnats med till de som har det sämre ställt.

Med andra ord; Ramadan är för muslimer en månad av lugn och välsignelse då vi vänder oss mot Allah i tacksamhet och ånger och knappast ett tillfälle att hålla fest varenda kväll.

En tredjedel av Ramadan

En tredjedel av Ramadan har nu passerat och jag måste säga alhamdolilah, tack gud. Detta är andra året jag fastar under Ramadan och till skillnad från förra året går det nu mycket bättre. Fastan känns nästan som en befrielse och jag känner mig stark och glad. Kanske beror det på att jag bor ensam och därför har mer tid över.

Men till alla muslimer där ute som kämpar på och som har det mycket tuffare än vad jag har det: Må Allah välsigna oss alla och göra detta till en förlåtelsens månad. Be om förlåtelse för era syner och må Allah rena era sinnen.

Låt Ramadan bli en ny start för de goda handlingarna i våra liv!

Humanisterna till attack mot sina egna värden?

Som en forsättning i debatten kring Lars Vilks bilder deltog Vilks själv, liksom Centralrådet för ex-muslimer och Humanisterna, i en debatt under kvällen. Temat var "mot politisk islam och för ett sekulärt samhälle".

Jag tycker det är bra att debattera och visa sin ståndpunkt, att under vissa former kunna mötas även om man inte kan enas. Men det är just detta som gör att jag förundras över kvällens möte. För är det inte brukligt att i en debatt bjuda in människor med olika ståndpunkter? Är det inte först då vi på allvar kan mena att det kan finnas en diskussion?

Att ett antal grupper enas och tycker illa om islam är ju knappast något nytt under solen. Om man kan något om islams historia vet man väl att det var precis sådant motstånd profeten (saws) mötte under åren i Mecca. Och frågan jag ställer mig är; vilken funktion fyller ett sådant möte, mer än att än en gång skaffa sig syndabockar?

Humanistera är en organisation som - vilket namnet avslöjar - säger sig grunda sig på människors rättigheter. Trots detta går delar av Humanisternas styrelse ut och talar om extremister. På detta sätt påpekar dem att det inom islam existerar personer som kan uppfattas som hotfulla. Detta är en bild som hägrar hos många och även hos mig. Men det vi måste fråga oss då vi talar om extremister, fundamentalister och militant religiösa är och förblir: vem kan avgöra vilken grupp jag tillhör? Vem är dessa personer? För är det inte så att flertalet av Humanisterna är uttalat sekulära? Blir då inte all religiös praktik i deras ögon ganska extrem? Blir bönen, bärandet av hijaben, fastan eller något annat det som gör mig till extremist?
Jag vill mena att det existerar farliga människor överallt, människor som våldför sig på andra, människor som hotar och förstör. Många av dessa individer gör ofta egna tolkningar av religösa texter för att ge legitimitet åt sina handlingar. Det många dock inte bryr sig om att fundera kring är att merparten av de religiösa samfunden aldrig erkänner att det föreligger en korrekt tolkning, snarare brukar merparten av de religiösa utövarna ta avstånd från dessa grupper. Så är fallet med de hot som uttalats mot både Vilks och mot flera stora svenska företag. Ett antal svensk-muslimska organisationer har gått ut och offentligt fördömt dessa uttalanden. Ändå får dessa individer, som till antalet är få, vara de personer som blir sinnebilden för åtminstone det muslimska samfundet. Alla andra, som lever fredligt vid din sida, arbetar på ditt jobb, sköter dina barn på dagis eller ler mot dig i mataffären, blir bortglömda för att vi helt enkelt inte gör vidare väsen av oss. Men ständigt är vi vaktade på, enbart för att vi är religiösa.

Detta är en verklighet för flera religiösa grupper får leva med i en tid som blir allt mer sekulär. I en verklighet där man inte får tro på något utan att uppfattas som galen eller upprorisk. Det sorgliga som många glömmer bort är att religionerna, så som dom predikas i kyrkor, moskeer och synagogor, framförallt är budskap av kärlek, respekt och omtanke. Flera högt uppsatta religiösa ledare fördömmer öppet de mord som begås i Guds namn och dagligen kämpar medlemmar av de olika samfunden för att uppnå respekt och tillit mellan olika grupper. Då är det minst sagt ledsamt att grupper som Humanisterna anordnar möten för att utesluta och marginalisera en grupp människor som åtminstone till största delen baserar sig på samma grundtanke på Humanisterna själva; respekt och medmänsklighet.

Att störa ordningen

Jag är en person som är vän av människors rätt till fritt uttryck och egna åsikter. Jag tror inte på censur av något slag då det ofta visat sig vara ett ineffektivt sätt att förändra och påverka. Snarare brukar det vara så att människor då deras friheter inskränks finner allt mer kreativa vägar att förmedla sitt budskap och allmänheten verkar också romantisera förtryckta röster vilket resulterar i att människor blir alltmer benägna att lyssna på den som förbjudits att tala.

Men hur kommer det sig att vår rättighet att tala har blivit ett sätta att provocera, att röra om i grytan och skapa uppståndelse? Är det bästa vi kan göra med våra rättigheter att störa lugn och skapa ännu mer oordning i ett samhälle som i vissa avseenden redan befinner sig på bristningsgränsen.

Det är precis detta Lars Vilks gjort genom att offentliggöra sina skisser av en hund med ett huvud han påstår tillhöra profeten Muhammed (saws). Det handlar inte om att Vilks ville förmedla ett konstnärligt uttryck, snarare vill jag kalla det ett hela en ganska desperat aktion för att än en gång placera sig i händelserna centrum. Är det så att Vilks insåg att han som konstnär gjort sitt och att han därför tvingas rida på en våg av provokation som han sedan gammal visste skulle ge honom ny vind i seglet?

Att sådant provokativt handlade leder till dödshot är inte heller förvånande. Jag försvarar inte på något sätt våld, som flera stora muslimska organisationer tar jag avstånd från våld mot oliktänkande. Men jag undrar självklart om Vilks nu oroar sig för det hot han utsatts för. Och om han känner att det var en sådan reaktion han önskade sig. För vad ska han nu göra med ett pris på sitt huvud?

Jag tror dock att för de muslimer som är fredliga, och dit räknar jag mig själv, är den bästa aktionen att helt enkelt ignorera personer som Vilks. För det är först då vi inte låter oss provoceras som provokationen blir utan verkan. Det är först då vi inser att en man som Vilks inte har någon kunskap om Muhammed (saws) och därför inte heller har ringaste chans att avbilda honom. Det är då som hans bilder blir just vad dom är: banala uttryck för att försöka göra sig viktig i en debatt som är långt mycket större än en svensk diskussion om friheten till uttryck och åsikter.

Om muslimer världen över reagerar med aggressivitet, bränner dockor och låter sig hånas kommer allt fler människor att försöka störa vår sinnesfrid genom att förlöjliga islam och våra profeter. Istället borde vi helt enkelt bara bihehålla lugnet inom oss, det är först då vi blir onåbara för fega människors upprorsmakeri.

Ramadan Mubarak!

Ramadan Mubarak till alla systrar och bröder som idag inleder sin fasta. Må vi få Allahs förlåtelse och vägledning.

Åter

Efter en lång tids frånvaro på grund av studier och privatliv är jag nu här igen. Dock kommer jag nog aldrig bli den typ av bloggare som uppdaterar flera gånger om dagen, det är livet helt enkelt för dyrbart för.

Men i en tid av minst sagt heta debatter kring Lars Wilks och hans rondellhundar, med den islamistiska vinsten i Turkiets demokratiska val och med Ramadan runt knuten så känns det som det är dags. Inte minst för att jag får en möjlighet att skriva av mig lite.

Efter en sommar i Algeriet har jag i alla fall insett att det inte är lätt att leva som muslim i Sverige, åtminstone inte i jämförelse. Men det finns också lite ljus i ett annars ganska kompakt mörker. Då jag tog en promenad fiskade jag till mig en Metro som i en kort notis kunde avslöja att Tele 2 inför Ramadan lanserar tjänsten med Koran recitation i mobilen. Så vänner, det går framåt även om det går sakta!