Humanisterna till attack mot sina egna värden?

Som en forsättning i debatten kring Lars Vilks bilder deltog Vilks själv, liksom Centralrådet för ex-muslimer och Humanisterna, i en debatt under kvällen. Temat var "mot politisk islam och för ett sekulärt samhälle".

Jag tycker det är bra att debattera och visa sin ståndpunkt, att under vissa former kunna mötas även om man inte kan enas. Men det är just detta som gör att jag förundras över kvällens möte. För är det inte brukligt att i en debatt bjuda in människor med olika ståndpunkter? Är det inte först då vi på allvar kan mena att det kan finnas en diskussion?

Att ett antal grupper enas och tycker illa om islam är ju knappast något nytt under solen. Om man kan något om islams historia vet man väl att det var precis sådant motstånd profeten (saws) mötte under åren i Mecca. Och frågan jag ställer mig är; vilken funktion fyller ett sådant möte, mer än att än en gång skaffa sig syndabockar?

Humanistera är en organisation som - vilket namnet avslöjar - säger sig grunda sig på människors rättigheter. Trots detta går delar av Humanisternas styrelse ut och talar om extremister. På detta sätt påpekar dem att det inom islam existerar personer som kan uppfattas som hotfulla. Detta är en bild som hägrar hos många och även hos mig. Men det vi måste fråga oss då vi talar om extremister, fundamentalister och militant religiösa är och förblir: vem kan avgöra vilken grupp jag tillhör? Vem är dessa personer? För är det inte så att flertalet av Humanisterna är uttalat sekulära? Blir då inte all religiös praktik i deras ögon ganska extrem? Blir bönen, bärandet av hijaben, fastan eller något annat det som gör mig till extremist?
Jag vill mena att det existerar farliga människor överallt, människor som våldför sig på andra, människor som hotar och förstör. Många av dessa individer gör ofta egna tolkningar av religösa texter för att ge legitimitet åt sina handlingar. Det många dock inte bryr sig om att fundera kring är att merparten av de religiösa samfunden aldrig erkänner att det föreligger en korrekt tolkning, snarare brukar merparten av de religiösa utövarna ta avstånd från dessa grupper. Så är fallet med de hot som uttalats mot både Vilks och mot flera stora svenska företag. Ett antal svensk-muslimska organisationer har gått ut och offentligt fördömt dessa uttalanden. Ändå får dessa individer, som till antalet är få, vara de personer som blir sinnebilden för åtminstone det muslimska samfundet. Alla andra, som lever fredligt vid din sida, arbetar på ditt jobb, sköter dina barn på dagis eller ler mot dig i mataffären, blir bortglömda för att vi helt enkelt inte gör vidare väsen av oss. Men ständigt är vi vaktade på, enbart för att vi är religiösa.

Detta är en verklighet för flera religiösa grupper får leva med i en tid som blir allt mer sekulär. I en verklighet där man inte får tro på något utan att uppfattas som galen eller upprorisk. Det sorgliga som många glömmer bort är att religionerna, så som dom predikas i kyrkor, moskeer och synagogor, framförallt är budskap av kärlek, respekt och omtanke. Flera högt uppsatta religiösa ledare fördömmer öppet de mord som begås i Guds namn och dagligen kämpar medlemmar av de olika samfunden för att uppnå respekt och tillit mellan olika grupper. Då är det minst sagt ledsamt att grupper som Humanisterna anordnar möten för att utesluta och marginalisera en grupp människor som åtminstone till största delen baserar sig på samma grundtanke på Humanisterna själva; respekt och medmänsklighet.